nu är

Det står ett barn i vårt kök som försöker sälja salami till min mor. Hon vill inte ha. Jag har aldrig sett barnet förut.
Vår granne säljer sitt hus och jag hoppas att det inte är en barnfamilj som flyttar in. Deras uppfart var fylld av nya, stora bilar med barnvagnar i bagaget. Huset säljs dyrt.
Min mamma bjuder det okända barnet i vårt kök på kanelbulle, det tackar nej.
Jag har tagit en promenad i söndagens dimma. Hösten andas sin fukt över vår kommun och allt börjar långsamt att dö, igen. Eller började det dö från början? Vi är döende hela våra liv.
Bladen lyser aldrig så starkt som på hösten.
Naturen dör med stolthet, böjer sig för kylan och fukten, somnar in.
Jag fotograferar tills jag bara ser färger och inte vet varför jag fotograferar. Jag andas in dimma.
Oktober morgon.
Söndag morgon.